Varför vänjer man sig aldrig med operationer... Är ju inte precis min sista heller... Man jag blir helt galet rädd varje gång. Får panikanfall och är faktiskt jätte rädd. Kan inte riktigt sötta fingret på orsaken varför jag blir så rädd men. Så jag fick en stor sats diapam innan operationen idag när jag anlände till kirurgiska polikliniken 07.00. Lugnade ner mig och var som en zombie. Och hade pratat en massa roligt åt läkarna... 

Som vanligt dimpade jag precis efter att jag fått kanylen i handen 😂🙈😂 när jag väl vaknade så hade jag börjat gråta hejdlöst! Hade bara gråtit och bett att få se Johan... Tog en tid innan läkarna fattade att jag pratade svenska... Så kom min läkare fram och sade att: men snälla du, du har precis vaknat, och ligger på sjukhuset du kan inte se Johan nu 🙈 vadå stressad?? ... Varpå jag ynkligt klämmt fram men mamma då 😂😂😂😂 han började gapskratta och bad en av sköterskorna sitta med mig. Grät en stund men lugnade ner mig medans hon satt och smekte mig på huvudet och pratade med mig 😊

farmor och farfar kom efter mig till sjukhuset, vi pkte via apoteket och matbutiken för att köpa saft, babymat, soppa och isglass... Finns ju inte piggelin i detta skrotlandet😂 så fick köpa amppari istället. Nu ligger jag här med sjukhusbyxorna som av "misstag" råkade komma med mig. Och ska försöka vila och se på nån film. 😊

Får hoppas att jag inte inom dett År behöver gå på nån annan operation. Om lite på ett år blir det ju iaf att ta ut skruvarna och titan låsplattan från knät. Men det är ett år dit kvar så. Tummarna upp och vila som gäller nu 😊